Från början var det nog mest frihetskänslan och pirret i magen i kombination med naturupplevelser och tid att umgås med familjen som gjorde att jag tyckte om skoteråkningen. I tonåren började jag dock utforska sporten lite mer och fick också börja köra mer med killkompisarna på byn. Av dem lärde jag mig grunderna i friåkning och så småningom följde jag även med till fjälls där jag verkligen fick upp ögonen för sporten vilket gjorde att jag också sökte mig vidare till event där jag kunde lära mig mer.

 

Jag har alltid varit en människa som velat utmana mig själv och testa upplevelser som kanske gör en rädd till en början men som ger ett fantastiskt adrenalinpåslag om man klarar av det. Jag tycker det är lite extra roligt att köra med flera olika sammansättningar av människor, för man kan alltid lära sig av någon annan. Det är bara en själv som kan styra över hur bra man kan bli men om man också kör med rätt folk så är det också en helt fantastisk sammanhållning i sporten, där alla oavsett nivå hjälper varandra att bli den bästa versionen av sig själva.

​

Kameran hänger såklart med på alla mina äventyr, men är jag ute med vänner så blir det ändå oftast att

den blir kvar i väskan då det är alldeles för roligt att köra.